Makt fascinerar människor. Folk vill ha makt eller beundrar dem som har det. Men vad är makt och vem är det egentligen som har den?
Jag skulle vilja säga att det varierat genom historien, men faktum är att det nog inte gjort det i någon större utsträckning, i alla fall inte om man talar om den uppenbara, offentliga makten. Det har alltid varit de med rätt släkt, rätt religion och rätt utbildning som suttit på den offentliga makten. Så är det nu också. Inget nytt under solen.
Det är ingen slump att möten mellan företagsledare och politiker inte sällan skulle kunna förväxlas med släktkalas eller klassåterträffar. Maktens enskilda ansikten kanske åldras och byts ut då och då, men man kan ge sig fan på att deras dna matchar både föregångarnas och efterträdarnas och att deras rumpor nött samma skolbänkar innan de alla gick över till att nöta designade konferensrumsmöbler eller riksdagsbänkar.
Men är all denna pompa, ståt, släktskap och ryggdunkande verkligen makt? Jag är inte så säker. Må så vara att denna grupp av människor fått sköta förvaltandet av makten i alla tider, men betyder det verkligen att de besitter den yttersta makten? Kan det inte lika gärna betyda att de är glorifierade vaktmästare med trevliga löneförmåner som satts att hålla maskinen igång?
Om man ser tillbaka på mänsklighetens historia så lallar det mesta oftast på i maklig takt utan att något egentligen händer. Inga stora, omvälvande saker i alla fall. Det kan gå hundratals, ibland tusentals år, utan att något alls förändras i människors vardagsliv. Och under tiden smörjer vaktmästarna kugghjulen, spänner lösa skruvar och duttar med pistonger för att maskineriet ska kunna fortsätta att lalla på i samma, gamla makliga takt. Samtidigt gör de klart för alla och envar att deras smörjande, skruvande och duttande är makt. Tyvärr lyckas de lura i många det.
Men mig lurar de inte. Margaret Thatcher, som gudbevars hade sin beskärda del av fel och brister sa åtminstone en bra sak: “Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.” Det är sant. Det är sällan de som pratar om sin makt verkligen har reell makt. Det är inte heller de som strävar efter makt som generellt får mest makt. Det beror på att den makt de säger sig ha eller strävar efter är högst bräcklig.
Det är ju trots allt inte vaktmästarna som stått för de där stora kliven framåt i mänsklighetens historia. Det är knäppgökarna och det är i deras händer den verkliga makten som av en slump brukar dimpa ner. Det gör den för att knäppgökarna är de som vågar lyfta blicken över horisonten och drömma om något annat, något bättre. De drivs av en vilja att förändra saker, de betraktar makt som en bieffekt de inte räknat med och ibland inte ens vill ha. Det gör dessa människor extra obegripliga och farliga för dem som vill fortsätta glida fram i maklig majestät genom ett oändligt status quo.
Förändring gynnar sällan dessa ljumma själar. Det dumdristiga modet att våga drömma om något nytt och bättre är nämligen inget man lär ut i de anrika skolor där man utbildar vaktmästarna. Där lär man ut tradition och hur man håller sig till den, istället för att som man borde, lära ut att tradition inte är något man ska hålla sig till, utan förhålla sig till.
Knäppgökarna rubbar vaktmästarnas cirklar. De spelar inte efter gamla regler. De skapar nya. De drivs inte av längtan efter makt, utan av viljan att förändra. Det är därför knäppgökarna ofta får med sig människor. Folk reser sig inte upp som en man i hopp om makt, speciellt inte någon annans makt, de gör det i hopp om förändring. När makten i sig inte är ett mål, går den in i warpdrive och blir starkare än någonsin.
Nu kanske ni undrar varför jag valt att illustrerat det här tämligen pretentiösa inlägget om makt med Lady Gaga iförd bacon. Det har jag gjort för att hon på ett föredömligt sätt representerar gruppen “Knäppgökar med makt”. (Jag gillar Gaga, så ordet knäppgök används här med största kärlek och respekt.)
För några veckor sedan lade Lady Gaga ut ett klipp på YouTube där hon helt mästerligt gjorde processen kort med senator John McCain och några andra homofoba stridspittar till senatorer. Anledningen var att McCain filibustrat så att den amerikanska militärens mycket märkliga “Don’t Ask, Don’t Tell“-regel inte kunde debatteras och potentiellt kastas i soptunnan där den hör hemma. Det gjorde Lady Gaga så upprörd att hon slog tillbaka som bara en äkta lady kan.
Hon inledde med sätta på sig partystassen och bjuda med sig fyra ex-militärer som avskedats på grund av sin homosexualitet till MTV Music Award. Det är svårt att inte få mediatäckning när Gaga äntrar röda mattan, så vips var DADT-frågan i fokus.
Sedan höjde Gaga ribban och lade ut en sju minuter lång film på YouTube om hur puckat DADT är. Två minuter av filmen består talande nog av att hon sitter och väntar på att en senator ska ta hennes telefonsamtal, men aldrig gör det. Jag tror att senatorn ångrar sig. Vid det här laget har gott och väl över två miljoner människor sett klippet. Ännu fler har läst och hört om det på nätet och i gammelmedia. För att inte tala om de sju miljoner som följer Gaga på Twitter och inte missat något om detta.
Och så toppade Lady Gaga det hela med att åka ut och ägna sig åt gammalt hederligt politiskt fotarbete lagom tills det skulle röstas om DADT:
Tyvärr lyckades Lady Gaga inte övertyga McCain och hans anhang om det absurda med DADT, men det gör inte så mycket. Vindarna håller på att vända i alla fall. Poängen är att Gaga fick miljoner människor att tänka ett varv extra på frågan och hon lyckades säkerligen få många tveksamma att inse att DADT är en skitlag och att McCain är en världsfrånvänd old geezer. Det, mina vänner, är riktig makt. Det är den typ av makt man förtjänat genom förtroende, inte den typ man tagit sig av gammal hävd, ohejdad vana och maktbegär.
Lady Gagas makt är naturligtvis besvärlig, ohanterlig och farlig för sådana som McCain. Folk som Lady Gaga kan nämligen avsätta folk som McCain. Folk som McCain kan inte göra ett jäkla skit åt folk som Lady Gaga. Ja, såvida de inte blir rent diktatoriska och börjar ägna sig åt censur, men inte skulle väl sådant kunna hända nuförtiden? Eller?
Förtroende som byggts på valfläsk i billboardformat för mångmiljonbelopp är bräcklig. Politisk förtroende måste byggas på andra sätt för att bli stabilt. Efter att ha följt Lady Gaga på twitter ett tag, så inser jag att det nog är hälsosamt att gå utanför den politiska sfären om man vill studera hur man bygger förtroende och skapar trovärdighet. Den politiker som behandlar sina potentiella väljare med samma lojalitet, respekt och värme som Lady Gaga gör med sina små monster kommer att kunna uträtta storverk här i världen.
Någonting säger mig att den personen inte kommer att vara en broilerpolitiker, utan en hederlig knäppgök med andra intressen och prioriteringar än makt.
